När min pappa kommer upp i en diskussion kan jag inte sluta prata om honom. Jag talar om allt som har med pappa att göra. Högljutt och kärleksfullt. Jag pratar alltså oavbrutet. Det är ingen som får en syl i vädret. För det är precis i den stunden, när jag berättar om världens bästa pappa, det faktiskt känns som att han är här. Som om tiden stått stilla.. Men det är också i det ögonblick jag slutar prata, jag faktiskt inser att han inte är det där samtalet bort och det är då jag slungas tillbaka till verkligheten igen.
Men det är faktiskt så att ibland, om än under en liten liten stund, känns det som att han är här. Den känslan är den bästa, men också den jobbigaste som finns.
Ni anar inte vad jag saknar min pappa..